VIKTEN AV ARBETE OCH GEMENSKAP

Igår hände det som alla bilägare är rädda för. Min bil pussades med en annan. Känslan var inte angenäm och besvikelsen var stor. Men eftersom det bara var fråga om en liten flyktig puss på kinden, så var det denna gång inte någon fara för andra än bilarna i detta triangeldrama. Det blev ett litet läppstiftsmärke kvar på kinden på den ena bilen medan den andra fick fara iväg utan minsta yttre tecken på denna otrohet. Eftersom bilar är dyra att skaffa och ännu dyrare att hålla nöjda, så var också denna lilla kindpuss en besvikelse. Detta eftersom alla yttre tecken på otrohet, gör att någon annan kanske inte vill ge bilen ett nytt hem, om jag väljer att överge den. De nya ägarna funderar eventuellt på hur pass otrogen denna fyrhjulade vän har varit.
Lyckligtvis ledde denna kindpussincident trots allt bara till materiella skador. Huvudsaken var ju ändå att ingenting hände med bilarnas innehavare. Incidenten hände på en parkeringsplats, så kollisionshastigheten var mycket låg. Och eftersom ni ändå undrar vem av oss var drullen, så får jag meddela att båda två var drullar på varsitt felaktigt sätt. :)

Olyckan var framme. Trots att den var minimalt liten, låg jag i sängen på kvällen och funderade länge innan sömnen hann få fatt på mig. Man går igenom det inträffade om och om igen – in i minsta lilla detalj. Men funderar vem gjorde som mer fel och vad som kunde ha gjorts för att undvika denna kollision. Ju mera man funderar desto olyckligare blir man över det inträffade. Följande morgon vaknade jag med en klump i magen och kände mig ännu mer nedstämd. Det är inte bra att i ensamhet fundera och grubbla över saker man inte rår på, men ibland hjälps det inte.

Efter den obligatoriska kaffekoppen och ett besök till hundlänken, åkte jag iväg till jobbet. Jag anlände för att öppna vår telefoncentral och var trött så in i norden. I mitt huvud malde små envisa tankar om hur lång och dyster denna dag kommer att bli.
Men, när jag suttit en timme och betjänat morgonpigga kunder, märkte jag att mitt arbete är en bra terapiform för att förpassa dystra tankar dit de hör hemma. Jag behövde inte älta och välta bagateller längre, utan fick fokusera på riktiga och viktiga frågor.
När mina arbetskamrater anlände var lyckan total. Då fick jag dela med mig av gårdagens eskapader och ”voija” och ”oija” mig ett tag. När jag väl tömt allt det onda ur mig, kunde jag börja skämta om saken och märka att det faktiskt bara var en bagatell. Ingen kom till skada, förutom bilen som fick en skönhetsfläck och min stolthet som fick en törn. Mera än så var det faktiskt inte. För att inse detta behövde jag mina kära arbetskamrater.

red-heart-clip-art

Att ha arbetskamrater som man kan dela annat än bara arbete med, är oerhört viktigt. Sanningen är ju ändå den, att du tillbringar hälften av din vakna tid på arbetet och med dina arbetskamrater. Det är så mycket tid, att det är av största vikt att du trivs på jobbet och framför allt med dem du delar denna tid med. Då behöver ni kunna dela på sorg och glädje, behöver kunna skratta och gråta. Helt enkelt känna för varandra. Alla kan ju inte komma överens, åtminstone inte alltid. Ju fler ni är, desto större är chansen det att det skär sig mellan vissa personligheter. Telefoncentralen är en mycket liten avdelning och vi sitter tätt inpå varandra. Det är skönt att kunna säga att vi pratar mycket här. Vi delar med oss av våra erfarenheter och känslor och funderar tillsammans på både alldagliga och viktiga saker. Några gånger om året försöker vi samlas utanför arbetet för en gemensam kvällssits. Det hände senast för en vecka sedan. Vad roligt och annorlunda det är att träffas utanför jobbet, äta en bit god mat och få prata utan avbrott (utom när vi pratar i munnen på varandra  ). Dessa sitsar förstärker vår gemenskap och efter en dylik sits är det ännu roligare att komma till jobbet nästa gång.

Summa kardemumma av incidenten med min otrogna bil, var att jag fick bli påmind om hur viktiga mina arbetskamrater är för mig och hur tacksam jag är över den varma gemenskapen vi har. I allas vår olikhet, värnar vi om varandra på ett äkta sätt. Detta gör att arbetet är oerhört viktigt för mig både ur social och ur terapeutisk synvikel. Tack för att jag får dra mitt strå till stacken i vårt telefoncentralsgäng, men också i det större sammanhanget med alla underbara medarbetare som finns runt på området.

Vackra hösthälsningar
Carina Järvinen, växeltelefonist
carina_jarvinen

Annonser

Kommentera/Kommentoi

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s