Döden i maj

5

Uppenbarelser går genom tid och rum. Blixtbelysning! Dunkla gåtor träder fram i dagsljuset och blir gripbara. Ynnesten att få vara med beskärdes mig för en tid sedan.

Ljuset föll över mig: varför döden känns främmande och varför den är svår att tala om. Döden finns inte i dagligt tal. Det är onaturligt och ovant att tala om döden.

Uppenbarelsen kom i kyrkbänken i Smedsby. Gudstjänsten pågick, vi sjöng en psalm och kom till sista versen. Tematiken i psalmernas sista verser har en tendens att upprepa sig. Överraskningsmomentet är lika stort som när julbocken oförhappandes dyker upp på julafton. Det handlade om döden och evigheten, om livet efter detta. Det fortsatte i bibelläsningen, bönerna, trosbekännelsen, Fader vår, nattvarden, genom hela gudstjänsten. Döden och evigheten hör till kärnbudskapet i kristen tro. Det blir en del av verkligheten, det nöts in. I gudstjänstens sammanhang känns det naturligt och väcker ingen uppståndelse.

Utanför kyrkan är det för det mesta inte naturligt att tala om döden. Vi undviker att tala om den. Är det som förr i tidens människor som helst talade om honungstass och gråben av rädsla för att med ords nämnande frammana de fruktade. Alla tider har sina björnar och vargar. Döden är en av de nutida. Det är samma magiska tanke bakom: om jag talar om björnen/vargen/döden så öppnar jag upp för dem, att ord blir till verklighet.

Idag är kyrkan inte längre ”mitt i byn”. Kyrkans lärdomar från årtusenden förmedlas inte lika starkt. Budskapet om död och uppståndelse ljuder för halvtomma kyrkor. Talet om döden har inte flyttat ut ur kyrkorna med människorna utan det har tystnat. Inte ens där döden är närvarande varje dag, som här på sjukhuset, talas det i motsvarande grad om döden.

Den uppenbarelse, aha-upplevelse, jag fick har inspirerat mig att delta mera i gudstjänsten, att där söka det jag behöver för att fortsätta umgås med döden. Nu kan jag se att det var Guds sätt att svara på den bön jag haft: att visa mig på gudstjänstens betydelse. Samtidigt föll en viktig pusselbit på plats angående varför döden känns främmande överhuvudtaget i vårt samhälle och också på sjukhus. Ändå finns här bland all annan yrkesskicklighet också kompetens att handskas med döden.

rose-maj_friman Med varma hälsningar i maj,

Rose-Maj Friman

Annonser

Kommentera/Kommentoi

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s