Sommarteologens reflektioner

Våren 2010 hade jag möjlighet att utföra själavårdspraktik bl.a. vid den onkologiska avdelningen vid Centralsjukhuset. Under den här tiden fick jag en förkänsla om hur det kan vara att arbeta som teolog på sjukhus. Sommaren 2013 fick jag arbeta som sommarteolog och fick då ytterligare bekanta mig med såväl patienter, anhöriga och personal som på sätt eller annat rörde sig på sjukhusområdet. Det fanns inte en dag som på något sätt kunde ha varit likadan någon annan dag – oberoende om man på förhand hade fastslaget en slags tidtabell eller inte.

Jag fann dock arbetet som sommarteolog så meningsfullt att när jag fick veta att det åter behövdes någon som kunde vikariera de ordinarie sjukhusprästerna på deras välförtjänta sommarsemestrar så var jag genast beredd på att komma tillbaka. Alla har vi ju egentligen rättighet eller – som någon kan tycka – skyldighet att gå och hälsa på sjuka på de utsatta besökstiderna. En av fördelen med att vara sommarteolog är att man får besöka dem på sin arbetstid och får även en liten lön för det.

Det finns många saker som gör arbetet som sjukhusteolog meningsfullt. Jag har alltid velat hjälpa mina medmänniskor, men har inga medicinska färdigheter. Jag har liksom de flesta andra två öron och ett hjärta och är intresserade av människor just så som de är i den stunden de befinner sig i. All själavård – om än ordet känns föråldrat och otympligt – går ut på att finnas till för den som kan behöva någon att dela en liten del av det som kan kännas jobbigt och på så sättet få ”den distans” som kan behövas för att ta sig an ”problemet”, vad det än kan vara.

De patienter som befinner sig på sjukhus är ju vanligtvis intagna för att få någon form av medicinsk vård och är inte där för själavårdens skull, därför håller vi oss också i bakgrunden men kommer så gärna när vi blir tillfrågade. För teologen gäller det att vara lyhörd och inte tränga sig på eller prata så mycket utan att mera finnas till i den stund av ensamhet eller övervälvande känslor som kan skölja över både patienterna men också deras anhöriga. En del känner sig ensamma då de delar rum med andra människor, som de av olika orsaker inte kanske kan ens kommunicera med. Andra är isolerade eller ensamma i sina rum och vill ha det så, medan det också kan kännas tungt eller instängt i längden.

Vem som helst kan känna sig vilsen i en situation där sjukdom och smärtor försöker att ta övergrepp. Vanligtvis kommer detta i en situation då man skulle ha haft så mycket annat att göra, som t.ex. jobb, åkrar och ängar, potatisland och blomsterrabatter, sommarstuga, bilen eller vad som helst. Denna känsla, som kan verka övermäktig skall man kunna få dela med sig av bl.a. till teologen, som ju har absolut tystnadsplikt och som för dem som önskar och vill kan vara till hjälp ifall någon behöver t.ex. hjälp med att söka sig till Gud, som vill ge oss av sin outgrundliga kärlek.

denice

 

Denice Stenfors-Merikallio
sommarteolog

Annonser

Kommentera/Kommentoi

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s