Döden i maj

5

Uppenbarelser går genom tid och rum. Blixtbelysning! Dunkla gåtor träder fram i dagsljuset och blir gripbara. Ynnesten att få vara med beskärdes mig för en tid sedan.

Ljuset föll över mig: varför döden känns främmande och varför den är svår att tala om. Döden finns inte i dagligt tal. Det är onaturligt och ovant att tala om döden.

Uppenbarelsen kom i kyrkbänken i Smedsby. Gudstjänsten pågick, vi sjöng en psalm och kom till sista versen. Tematiken i psalmernas sista verser har en tendens att upprepa sig. Överraskningsmomentet är lika stort som när julbocken oförhappandes dyker upp på julafton. Det handlade om döden och evigheten, om livet efter detta. Det fortsatte i bibelläsningen, bönerna, trosbekännelsen, Fader vår, nattvarden, genom hela gudstjänsten. Döden och evigheten hör till kärnbudskapet i kristen tro. Det blir en del av verkligheten, det nöts in. I gudstjänstens sammanhang känns det naturligt och väcker ingen uppståndelse.

Utanför kyrkan är det för det mesta inte naturligt att tala om döden. Vi undviker att tala om den. Är det som förr i tidens människor som helst talade om honungstass och gråben av rädsla för att med ords nämnande frammana de fruktade. Alla tider har sina björnar och vargar. Döden är en av de nutida. Det är samma magiska tanke bakom: om jag talar om björnen/vargen/döden så öppnar jag upp för dem, att ord blir till verklighet.

Idag är kyrkan inte längre ”mitt i byn”. Kyrkans lärdomar från årtusenden förmedlas inte lika starkt. Budskapet om död och uppståndelse ljuder för halvtomma kyrkor. Talet om döden har inte flyttat ut ur kyrkorna med människorna utan det har tystnat. Inte ens där döden är närvarande varje dag, som här på sjukhuset, talas det i motsvarande grad om döden.

Den uppenbarelse, aha-upplevelse, jag fick har inspirerat mig att delta mera i gudstjänsten, att där söka det jag behöver för att fortsätta umgås med döden. Nu kan jag se att det var Guds sätt att svara på den bön jag haft: att visa mig på gudstjänstens betydelse. Samtidigt föll en viktig pusselbit på plats angående varför döden känns främmande överhuvudtaget i vårt samhälle och också på sjukhus. Ändå finns här bland all annan yrkesskicklighet också kompetens att handskas med döden.

rose-maj_friman Med varma hälsningar i maj,

Rose-Maj Friman

Hyvä, parempi, paras

2012-08-22 211

”Ei riitä, että on hyvä, vaan on oltava parempi kuin toinen ja mieluiten paras kaikista” (Jonna Karppinen CRUX-lehdessä).

Låter det bekant? Det gäller att klara sig i konkurrensen. Jonna Karppinen är teologiestuderande och funderar över kommande sommarjobb. Den delen av livet innehåller mycket konkurrens: betyg, prov, ansökningar. Det gäller att hålla sig framme, om inte annat att slå sig fram.

Lurar tävlingsinstinkten bakom hörnet också på jobbet? Att visa sig på styva linan i någon knepig jobbsituation, att var extra tjänstvillig, att läsa på lite till, att försöka komma med i den rätta forskargruppen.

Tillspetsat, javisst! För att få dig att tänka till: Skall vi tävla på arbetsplatsen? I så fall med vem och om vad? Vad är tävling i jobbsammanhang? Är det alltid fel? Kan det vara rätt?

Tävling är som stress: bra till en viss grad, lagom är bäst. Att tävla på ett hänsynsfullt sätt är inte fel. Vi kan sporra varandra till goda resultat. ”För mycket och för litet skämmer allt”, knivseggen att balansera på.

I ” ömsesidig aktning” kan vi alltid tävla (Romarbrevet 12:10) . Bibeln böjer sig också i modern arbetslivsomgivning.

Toinen toisemme kunnioittamisessa voimme kilpailla (Kirje roomalaisille 2:10) myös työpaikalla.

rose-maj_frimanGlädje i arbetet,
önskar Rose-Maj Friman,
sjukhuspräst

Sorg i broschyrform

språkprogramFörra veckan sökte jag lämpliga formuleringar kring rubriken ”Sorgens tid”. Det är tänkt att bli en del av en broschyr som ges till anhöriga efter en patients död. Information om många andra praktiska omständigheter i samband med dödsfallet skall också finnas med. Broschyren sammanställs av vårdetiska arbetsgruppen. Sjukhusprästerna i Helsingfors skrev i samma ärende för några år sedan. Godhetsfullt fick jag låna idéer och inspiration från deras grundliga material.

Att skriva kort om sorg är en utmaning. Många gånger känns det som att balansera på en knivsegg. Det gäller att undvika alltför grova generaliseringar, sorgen är ju högst personlig. Samtidigt är det inte möjligt att vare sig vara för personlig eller för intim. Den stilen passar inte i en broschyr som ges i handen åt alla anhöriga som drabbats av ett dödsfall. Centralsjukhuset förväntas vara officiell och korrekt utan att bli byråkratiskt kall och avlägsen.

Här nedan kan Du läsa mitt förslag. Vad tycker Du? Tyck till och kommentera!

Sorgens tid
En för dig viktig människa är borta.

Vägarna till förlusten är olika. Sjukdomstiden kan ha varit lång och krävande, det var möjligt att se vart livet var på väg. Eller din näras bortgång kan ha kommit plötsligt, det fanns inte tid att förbereda sig.

Till först kan det vara svårt att förstå att döden är ett faktum. Det tar tid att förstå vad som hänt.

Sorgen har många ansikten. Någon gråter och berättar åt alla som vill lyssna om det som hänt. En annan önskar att få vara i fred och söker ensamhet. Överdriven aktivitet är utmärkande för någon medan andra blir handlingsförlamade. Gråt kan göra det lättare att uttrycka känslor, men för alla är gråten inte naturlig. Sorg kan uttryckas med och utan tårar.
Ingen utomstående kan bestämma vad, när och hur du skall känna i din sorg. Det är viktigt att inte förbjuda, förtränga eller förkväva sorgen. Under en kort tid kan det hjälpa att sätta sorgen åt sidan för att kunna gripa sig an de omedelbara uppgifter som situationen kräver. Att sedan släppa fram sorgen igen hör till livets gång.

Sorg är en naturlig reaktion på en förlust. Sorgen är inte en sjukdom trots att många av sorgens uttryck liknar sjukdomstillstånd. Känslor av overklighet och förvirring förekommer. Förtvivlan, ångest, hjälplöshet, nedstämdhet, besvikelse är naturliga känslolägen. Sorg kan medföra känslor av skuld, självömkan och hat. Många frågar efter meningen med det som hänt och funderar över vad som finns efter livet här. Den normala sorgen har ett brett spektrum.

Det viktigt att du kan tala med någon om dina tankar, känslor och minnen. Att äta och sova hör alltid till livets grundförutsättningar, ibland kan det behövas hjälp utifrån också med dem för en tid.

Sorgen övergår i saknad. Minnena blir kvar. Livet går vidare.
Hjälp i sorgen får man av sina närstående genom lyssnande och praktisk hjälp, församlingens präster och diakoner står också till tjänst, många församlingar har sorgegrupper. Olika slag av hjälptelefoner finns omnämnda på telefonkatalogens servicesidor.

Någon ser saken med andra ögon och från ett annat håll. Den som är i händelsernas, sorgens i det här fallet, omedelbara närhet har en annan glöd än vi som just nu står längre ifrån.

Genom broschyrens ord vill sjukhuset stöda dem som nu drabbats av en av livets svåraste förluster. Bra information och ett vänligt bemötande är a och o när dödsfallet har inträffat.

IMG_5730 Med vänliga hälsningar,
Rose-Maj Friman, sjukhuspräst

Sorgen övergår i saknad. Minnena blir kvar. Livet går vidare.

IMG_0001Saknad, minnen och ändå, livet går vidare. Det kan sammanfatta stämningarna i veckan efter allhelgonadagen.

Sorgen är för många en följeslagare också idag. Vi som jobbar på sjukhuset möter den i det närmaste dagligdags mer och mindre i arbetet på olika nivåer. Sorg över att någon dött, men också en skilsmässa, förlorad hälsa, brutna kontakter, ett arbete som inte blev som det var tänkt. Sorgen har många ansikten.

Minnena stiger tydligare fram då sorgens skarpaste udd brutits. Minnena dröjer sig kvar, de smärtar och tröstar. De berättar om det som varit, om det svåra men med tiden alltmer om de goda dagarna. Minnen av en gemensam tid, den del av livsvägen vi vandrat tillsammans.

Livets går vidare. Minnena följer med, sorgen påminner om sig ibland. Nya sorger ansluter sig. De goda dagarna finns med som pärlor på ett halsband, ibland glesare och emellanåt många på rad.

rose-maj_friman Varma hösthälsningar önskar
Rose-Maj Friman, sjukhuspräst

”Äiti ehdotti että joulu vietetään meillä.”

IMG_0097Mammas förslag om julfirande är en gammal nyhet, redan för en månad sedan fångade jag meningen på sjukhusets parkering. Det kallas god framförhållning, fyra månader på förhand.

Meningen vittnar om att julen är viktig. Det som är viktigt förbereds grundligt. Bröllop tänker många på åratal i förväg för att toppa under det sista året. Under förberedelserna byggs förväntningarna upp. För många är julen årets höjdpunkt. Det är värt besväret att börja i tid.

”Säilytä perinne niin perinne säilyttää sinut”. Julen är en tradition som också har en upprätthållande verkan. Den fortsätter att förbinda enskilda och släkter tillsammans. Generationernas band stärks. Traditionen att varje år samlas kring julen där kärnan är att igen berätta om Guds omtanke och välvilja i Jesus är en positiv vana. Den varma omtanken kan skönjas under uppskruvade förberedelser. Också det som vi människor skrynklar till i obetänksamhet har något gott med sig. Julen behöver vårt tålamod att vänta in det goda som finns bland paketpapper, julbak och dammtorkning.

Med en innerlig förhoppning om att julen blir den goda fest som ”mamma” i tid gav sig ut att planera.

rose-maj_frimanRose-Maj Friman
sjukhuspräst

Varför?

De finns, de vars liv blivit exceptionellt svårt. Ibland möter jag någon av dem. Då livsberättelsen rullas upp är det bara att konstatera att livet inte är rättvist, inte i början eller i mitten och inte heller i slutet. Finns det ingen mening, ingen röd tråd, inte ens en svag förhoppning om en förklaring vid finalen?

Jag läste en gång om en kvinna som drabbats av motgångar. Hon berättade om den svåra brottningen med de många frågorna som ändå inte ledde någon vart. Hennes liv fortsatte med de förutsättningar hon hade att tillgå. Det som i synnerhet gjorde intryck på mig var när hon konstaterade att en betydande förändring kom till stånd när hon slutade fråga ”varför”.

Att sluta fråga var inte detsamma som att ge upp. Snarare var det att byta fot. Att se livet från ett annat håll. Att konstatera att den lösningsmodell, frågandet, hon valt inte ledde någonvart. Det pinanade sökandet efter meningen hade istället sugit musten ur henne. Hon hittade inte svaret på frågorna i det stormande sökandet. I utbyte mot ångest över frågor utan svar fick hon lugn över sitt liv och mera kraft att leva det.

Den här lärdomen har varit en av de mera betydelsefulla i mitt eget liv såväl personligen som i mitt arbete som sjukhuspräst. Också jag har lämnat det krampaktiga frågandet och funnit mera förnöjsamhet och vila i livet. Släppa taget, våga språnget och känn att Gud bär.

rose-maj_friman Rose-Maj Friman
sjukhuspräst

”Gud, vad vill du vi ska tro?”

”Gud, vad vill Du vi ska tro?” , brister sångaren Lisa Ekdahl ut i radions morgonflöde på väg in till jobbet. Artigt av Lisa att fråga Gud vad han vill att vi ska tro, även om jag anar att frågan är retorisk. Oftast utgår vi i trosfrågor från oss själva: ”Jag tror på …” eller hellre ”jag tror inte på …”. Det verkar som om den negativa trosbekännelsen många gånger är lättare att slå fast. Det är så lätt att dras med i den negativa spiralen, den faller av sig själv. Är det samma fenomen som med städning? Det är lätt att stöka till, men kräver betydigt större kraftansträngning att reda upp.

I ett sjukhusperspektiv är frågan ”Gud, vad vill Du vi ska tro” inte alls avlägsen. Att ställa frågor inför livets obegripligheter dit sjukdom och död numera räknas är naturligt. Vem skulle man ställa till svars om inte den som man tänker är den yttersta orsaken till livet, dess ursprung och konsekvenser?

Inom vår kristna tradition är ifrågasättande ett tecken på en strävan att komma framåt, närmare en lösning på en många gånger svår gåta. Ibland, till och med ofta, blir lösningen en strävan att hitta ett sammanhang, en mening. Att ställa frågor är ett sätt att upprätta kontakt med Gud: ”Hur blev det så här? Varför drabbas jag/vi av sjukdom och död? Har också detta svåra en betydelse, en mening?” Många som frågar finner svar som öppnar nya meningsfulla vyer.

”Gud, vad vill du vi ska tro?” ingår i sången Om jag snubblat efter vägen. Där är vi väl alla, jokainen tyylillään.

rose-maj_frimanRose-Maj Friman
sjukhuspräst

Sommar i kohagen

Det är kort väg mellan ladugården för mjölkkor till inhägnaden för kor i sin. Mjölkkorna i min brors ladugård vaggar fram med stinna juver medan deras släktingar och vänner sinkorna förstrött mumsar i sig sitt foder en bit därifrån i en väl uräten inhägnad. Det är kort väg mellan fähuset och hagen.

Besöket i kornas rike kopplade jag snabbt ihop med bilden av arbetet som mjölkko, ”lypsylehmä”, som Raija Julkunen skriver om i sin bok ”Uuden työn paradoksit”. Arbetet tar tid, engagemang, hängivelse … Det gäller också ”vanliga” arbeten, inte bara traditionella kallelseuppgifter som vi per automatik hänför till de krävande (tid, engagemang, hängivelse …) även om åsikterna om vem som har kallelsearbeten varierar.

Arbetet är nuförtiden är som en ”mjölkko” som mjölkar ur men som inte tycks ge något istället. Kraven och pressen på arbetsplatserna ökar med allt större arbetsmängd och allt hårdare arbetstakt. I samma mån minskar det gammaldags sociala utbytet arbetet gav. Att byta socialt liv mot pengar är enligt forskningen inte tillräckligt attraktivt. Det betyder i praktiken att en högre lön inte kompenserar ett otrivsamt arbetsklimat.

Går den arbetande människan i sin? Blir hon urmjölkad på sitt mänskliga innehåll i ett hårt arbetsklimat?

I nutida ladugårdar är kor högproducerande. Men de går också i sin. De tar en paus för en tid för att samla krafterna inför kommande utmaningar. Just där befinner sig många av oss i dessa tider: urmjölkade, slaka, i behov av vila: Semester!

Sommarhälsar
Rose-Maj Friman
sjukhuspräst

Vinden drar

”Vi ville att organisationsrådet skulle reflektera över hur Vasa centralsjukhus onkologiska enhet ska bli den bästa i sitt slag i Finland. Dessutom har vi inlett arbetet med att förändra specialsjukvårdens verksamhetskultur i en mer deltagande riktning”, säger överläkare Antti Jekunen vid onkologiska enheten.

Förändringens vindar drar över onkologiska enheten. I ett nyhetsinslag på denna sida och i medierna får vi ta del av vad det kan innebära i förlängningen. Redan nu förevisas nya maskiner. Utomstående och närstående funktioner till enheten har kopplats in för att ge nya impulser till verksamheten. Överläkare Antti Jekunen talar om att förändra specialsjukvårdens verksamhetskultur.

Förändring är ett utmärkande drag hos sjukvården, kanske i synnerhet hos specialsjukvården. Det hör till sjukvårdens själ att sträva till förbättring och förfining av metoder och materiel. Den här gången är det fråga om en grundläggande förändring: förändring av verksamhetskulturen. Det är en rejäl munsbit.

Förändringens väg stakas dessutom ut i en bestämd riktning: deltagande och växelverkan. Inom dessa områden kan vi förvänta oss förändring. Sjukvården lever nära och i ständig växelverkan med det omkringliggande samhället och de människor som av olika anledningar rör sig inom sjukvården. Honnörsord som ”deltagande” och ”växelverkan” ligger i linje med det demokratiska samhällets krav på medverkan, samverkan och insyn i stort och smått.

Som sjukhusteolog blev jag glad över orden deltagande och växelverkan. Enhetens intressegrupper och olika samarbetspartners har redan aktivt tagits med för att öppna upp för förändringen. Det verkar som om en mångsidig syn på människan inom sjukvårdens olika delar vinner terräng. Där vill vi sjukhuspräster hjälpa till med vår specialkunskap om människan som en helhet: kroppsligt, mentalt, socialt och andligt unik med tro och hopp inför dagen och morgondagen.

Vinden drar, sommaren är här!

rose-maj_friman Rose-Maj Friman
sjukhuspräst

Att ha ett osjälviskt drömyrke ♥

Rubriken är ett frimodigt lån från en sjukvårdsstuderandes fbuppdatering. ”Drömyrke”, vilka associationer väcker det ordet?

Mina egna tankar går till ”ungdomens vår”, som det sjungs om i Studentsången. Det börjar vara examensdagar ute i skolorna och många drömmar vävs om kommande yrkesbanor. Fick Du ditt drömyrke? Jag fick mitt. Inte riktigt som jag tänkt, men tillräckligt nära. De många frågetecknen som drömmarna hade har rätats ut. Verkligheten har kommit ikapp och jag känner att det är bra så.

Är ditt yrke ett osjälviskt drömyrke? Ett jobb som går ut på att hjälpa andra, att finnas till för andra, att fylla sin uppgift så att det passar in i arbetsplatsens helhet? Känner Du igen dina arbetsuppgifter på den beskrivningen? Inom sjukvården är det lätt att instämma. Finns det egentligen något jobb som inte går in under termen osjälvisk i meningen ”för andra”? Jag har letat, men inte funnit.

Berätta om Ditt osjälviska drömyrke! Vi kan minnas tillsammans och få tillbaka något av ungdomens drömmar. På samma gång kan vi inspirera nya studerande att hitta fram till sitt drömyrke.

IMG_5730 Rose-Maj Friman
sjukhuspräst