Inred vårt stilla rum!

Nu behövs idéer för inredningen av det stilla rummet som är på kommande till sjukhuset. Kommentera detta blogginlägg med skapande förslag på fast och lös inredning, stort som smått. Konkreta tips är välkomna, men också tankar om rummets användningsmöjligheter. De kan i sin tur leda till praktiskt förverkligande.

Det stilla rummet vill förmedla att vården på vårt sjukhus är människonära och gäller människan som helhet. Detta rum är en konkret plats för anhöriga och besökare, naturligtvis för patienter samt för personalens behov att dra sig tillbaka för en kortare eller längre stund. Rummet skall ge ett utrymme för meditation, andakt, musik och avskildhet. Det skall vara öppet för alla som rör sig på sjukhuset. Genom placeringen nära akuten, intensiven och kommande övervakningen och hjärtstation är det centralt och lättillgängligt.

Låt skaparkraften flöda och gör din röst hörd genom en kommentar!

Rose-Maj Friman
sjukhuspräst

rose-maj_friman

Kanyler och förbön

Det var en gång en sjukvårdare som var rädd för att lägga in kanyl. Sjukvårdaren kände sig säker på alla andra former av stick, men kanylläggning fasade denne för. Vårdaren var rädd för att darra på hand, rädd för vad patienten skulle tycka om handalaget och vad skulle han själv egentligen säga före och under ingreppet. Utbildningen hade mestadels koncentrerats på andra typ av stick. Hur det nu gick så kom sjukvårdaren till en avdelning vars stick till 90 % bestod av kanylläggning. Det förväntades att vårdaren behärskade ingreppet, så det var bara att börja på. Efter en tid gick de flesta gånger alldeles på rutin och när det någon gång körde ihop sig klarade sig vårdaren på erfarenheten av de lyckade gångerna.

Det var berättelsen om mig som sjukhuspräst och min väg till att be personligen för dem som önskar förbön. Utbildningen i ämnet var obefintlig, visserligen hade jag varit med och sett hur det går till. Mina rädslor gällde min egen roll. Här på sjukhuset utgår mitt arbete från klienten och när jag insåg det flyttades fokus bort från mig själv, då blev allt mycket enklare. ”Kan jag stå till tjänst?”, brukar jag fråga. Förbön är en tjänst för den som önskar.

Hälsar med lite sol och mycket snö
Rose-Maj Friman, sjukhuspräst
rose-maj_friman

Demoner och de stora livsfrågorna

”En dag talade Finlands folk om demoner”, konstaterade en medvandrare. Diskussionen om predikant Pirkko Jalovaaras åsikter och metoder har gått het under den gångna veckan.

Det var ett hopp rakt in i centralsjukhusets dagliga verklighet. Det var tal om mediciner, vårdformer, sjukdomars ursprung, utsikterna att bli frisk-allt det är bekant från varje dag också på vårt sjukhus. Frågorna blev som utropstecken.

Det är lätt att slå ifrån sig när främmande ord och fenomen som ”demoner” nämns. Däremot att konfronteras med de underliggande frågorna om lidandets mening är krävande. Att avfärda talet om demoner är inte svårt, men svaren på de stora frågorna infinner sig inte i samma andetag. För att komma livets mysterium på spåren behövs trygg närvaro och lyssnande under t.o.m. lång tid, då kan något nytt spira fram. Det nya kan finnas mitt i sjukdom och lidande. Dessutom blir många friska och bär ändå med sig en erfarenhet av sjukdomen som berikar deras liv.

Pirkko Jalovaara är känd som förebedjare. Där har Pirkko och jag något gemensamt, som sjukhuspräst ber jag för sjuka mest varje dag. Mer om det nästa gång.

Med varma hälsningar rose-maj_friman
Rose-Maj Friman
sjukhuspräst

Webben och sociala medier i sjukhusarbetet

Bli inspirerad-bli kursledare! Det blev jag! Som kyrklig webutbildare för en dag fick jag pusha ett arbetslag framåt på webbens användning i andligt arbete i församlingen. Det jag fick med mig den här gången var främst två iakttagelser: 1) webarbete skapar gemenskap och vi-anda bland dem som gör det och 2) webarbete är personligt och kommer nära dem man samverkar med.

Att använda de sociala medierna i arbetet är starkt på kommande. Min slutledning är enkel: om kyrkan är med är nog också sjukhuset snart där. Webben är ett arbetsredskap att bli bekant med och sedan utforska dess möjligheter för arbetet. Det skapar gemenskap och jämställdhet bland användarna och dessutom kommer det nära, talar personligen till mottagaren. Alldeles säkert är ligger det i linje med vårdens utmaningar nu och i framtiden. Jag tänker på att Auvo Rauhala lyfte fram patienten som resurs i vårdarbetet på avdelningsskötarmötet nyligen. Dessutom är vård en ständig samverkan.

Inte undra på att jag dras till webarbete: gemenskap och att göra tillsammans det har länge varit en ledstjärna för mig såväl privat som i yrkeslivet. Den personliga och nära infallsvinkeln är en grundmurad del i sjukhusprästens arbete. I sjukhusets kärnverksamhet är de båda, gemenskap och samverkan liksom närhet, omistliga delar. Vid datorn är vi inte ensamma och fjärran från andra utan tvärtom tillsanmans och nära, eller hur?!

Nära hälsningar
Rose-Maj Friman
sjukhuspräst
rose-maj_friman

Härlig är jorden …

Inför jul ligger bokmärket i min psalmbok vid psalm 31 ”Härlig är jorden”. Det är en psalm som för många berättar om släktens samhörighet som sträcker sig över tid och rum. Så är det också med julens ursprungsberättelse om Maria, Josef och Jesus-barnet, den hörs genom tidens och rummets begränsningar. Också i år inbjuds vi stiga in i hos julen. Välkommen!
rose-maj_friman

 

Varma julhälsningar!
Rose-Maj Friman
sjukhuspräst

Gravstenen berättar

För många av oss hör död och begravning till livets undantag, men vid närmare eftertanke gör de djupt intryck och lämnar bestående spår. Begravning är att ta avsked. Den som dött har lämnat minnen och intryck som lever kvar med oss hela vårt liv. Också ett kort liv ger avtryck, ibland talar vi om de ofödda barnen. Foster behöver en värdig avslutning för sitt liv och för den sakens skull engagerade sig många ur personalen på sjukhuset för att klargöra hur begravning av foster yngre än 22 graviditetsveckor skall ombesörjas praktiskt.

Tillvägagångssättet för begravningen av foster mellan 12 och 22 graviditetsveckor fick under våren fixerad form i och med chefsöverläkarens direktiv. Många möten hölls under flera år och de som medverkade fanns på många arbetspunkter, bl.a. förlossningen, patologen och sjukhusprästerna. Till slut var det den vårdetiska arbetsgruppen som utformade den slutliga texten till den information som finns tillgänglig för föräldrar och personal.

Bakgrunden till arbetet fanns i medicinalstyrelsens betänkande från 1990 där det fanns en rekommendation om att foster över 12 veckor (ungefär då ett foster syns ha mänskliga drag) skall kremeras. Foster äldre än 22 graviditetsveckor eller över 500 g skall alltid begravas.

Det är värdigt för oss människor att föra till slut det som påbörjats, också en människa som inte blev äldre än 12 veckor i sin mammas mage. Föräldrarna kan sedan välja bland flera möjligheter att sköta det praktiska, bl.a. erbjuds avskedsandakt i sjukhuset kapell som sjukhusprästen, om så önskas, medverkar vid. Alla dessa foster förs till Vasa kyrkliga samfällighets gravgård för kremering. Askan nedläggs på begravningsplatsen i Vasa. Den gemensamma gravplatsen finns alldeles till vänster om den port som leder upp till kapellet från den stora parkeringsplatsen på kapellets sida, nya sidan. Tidigare i höst tog jag en bild på stenen som Pekka Mäkinen och Juha Rintakallio planerat.

Med varma hälsningar,

Rose-Maj Friman, sjukhuspräst

”Du ser så ung ut!”

”Du ser så ung ut, inte kan du veta någonting om dethär.”

Den frasen gick an under min första tid i arbetslivet. Inte visste jag så mycket, jag hade varken arbets- eller livserfarenhet. Det var relativt lätt att dra på munnen och ”göra sitt bästa”. Det var också möjligt att söka skydd bakom den påtvingade okunskapen, kunderna hade överseende med ett något osäkert utförande. Inombords tänkte jag ändå att jag hade trots allt studerat i 5 1/2 år och tyckte mig veta en hel del.

Att höra samma fras efter 24 år smakar inte likadant. Nu har jag såväl arbets- som livserfarenhet. Jag vill stå upp för mitt jobb, som jag vill göra det både inför kunder och arbetskamrater. Nuförtiden refererar jag till mitt gråa hår, som ju enligt Bibeln är ”vishetens krona”. Jag beslöt att inte färga det eftersom jag är stolt över att jag verkligen inte är ung och oerfaren!

 

 

Med vänlig hälsning,

Rose-Maj Friman, sjukhuspräst